Säkerhetstänkande och Novemberkåsan

Hur tufft, jobbig, krävande och hemskt det än kan vara att köra Novemberkåsan så tänker arrangören alltid på förarnas säkerhet. Man tar till exempel hänsyn till väderförhållanden och kan tillåta dubbade däck om väderprognosen visar på minusgrader och isigt underlag. Arrangörer försöker finna en balans mellan säkerhet och att göra en riktigt ansträngande tävling. Det får ju inte vara så enkelt att de flesta som startar även tar sig i mål. Novemberkåsan ska per definition vara som ett mandomsprov, alla klarar det inte, hur mycket elitförare man än är.

En inblick i hur det kan vara att tävla i Novemberkåsan

2015ev03_preview_E1_10991541_643642469075797_9216380738255381555_oMan kör sin enduro typ 1 i cirka 30 mil och i minst 18 timmar över kärr, hala rötter, stenar och i lera, dag som natt. Terrängen är allt annat än gästvänlig. Full med blåmärken kan man bli tvungen att bära sin enduro för att den fastnat i dy. Skavsår gör sig påminda, kläderna är blöta och det är minusgrader. Att komma till sin servicetid i tid är A o O för att inte bli sen till sträckan därpå. Om man blir stående för att meka med något som har slutat fungera finns alltid risken att man halkar efter. När motorcykeln servas är enda chansen att få i sig näringsämnen. Mat, salt och dryck är livsnödvändigt för att klara av att fortsätta. Ytterligare en prövning kan vara en mindre välvilligt inställd publik, de kan nämligen med flit få för sig att visa dig till ställen där du fastnar.

Oavsett om kritiska röster till och från har tyckt att någon kåsa varit lite för enkel, så kan man inte säga att en Novemberkåsa någonsin varit lätt. Förarna kör länge och det är kallt, väldigt kallt, framför allt nattetid. Minusgrader är snarare regel än undantag och det är oftast också blött och lerigt.

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *